Starkare varumärke och smart kommunikation i en digital värld


digital kompetensinternet & teknikmedia & medievanorsociala medier

Svenskarna och internet 2019 – mjovars :)

torsdag, 17 oktober, 2019

soi2019

Häromdagen släpptes Svenskarna och internet 2019 och igår var vi på en presentation som Internetstiftelsen höll på Gothia Towers i Göteborg.

Det är naturligtvis bra med en årlig rapport som ger en bild av internetanvändningen i Sverige. Själv har jag haft stor nytta av rapporten under årens lopp, inte minst sedan 2009 och i arbetet med mina böcker och företagsutbildningar av olika slag.

Men de senaste åren har jag blivit allt mindre intresserad av rapporten. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför, men jag tror helt enkelt att det handlar om att jag tycker att den skulle kunna göras ännu bättre. Kanske har jag blivit mer kräsen med åren. Inte blev det bättre av att jag i år såg att rapporten genererade rubriker som Sociala medier döms ut som meningslösa.

Jag förstår att ett av rapportens syften är att skapa publicitet. Det är heller ingen nyhet att ”gammelmedia” gillat att skriva negativt om sociala medier de senaste tio åren. Men hur hade man egentligen mätt fram den här ”meningslösheten”? Kunde det verkligen vara så taffligt som det verkade? För att förstå, och återfå förtroendet för rapporten, gick jag – för första gången – på rapportsläppet i Göteborg.

I rapporten mäts Sveriges och svenskarnas ”internetmognad” bland annat i ”tillgång till internet” och ”användning av internet”:

”Liksom föregående år anger 98 procent att de har tillgång till internet i sina hushåll. Hela 95 procent använder också internet.”

Baserat på detta går det att påstå att ”Sverige ligger långt framme” (vilket berättades från scenen). Samtidigt går det att konstatera att drygt en miljon personer inte använder internet dagligen (nämndes i presentationen och står i rapporten).

Rapporten berättar att det främst är personer 65+ som lever i det som kan kallas ”digitalt utanförskap”. Möjligen var det ett slags humor som gick mig förbi, men jag tyckte mig höra en viss raljans på gårdagens rapportsläpp och presentation. Och visst går det att raljera och göra sig lustig över de där fyra procenten (om krönikans innehåll är menad att vara rolig så går det mig förbi –  jag har helt enkelt svårt att se det roliga, av flera olika anledningar).

För mig är det en hel del som skaver om/när man reducerar detta med ”digitalt utanförskap” till enbart en åldersfråga. Så enkelt är det ju inte. Digitalt utanförskap (eller vad man nu vill kalla det) kommer inte att ”dö ut”. Eftersom det inte är en åldersfråga.

Det jag menar syns knappt (inte alls), så länge man enbart mäter ”tillgång till internet” och ”användning av internet”, och delar upp användarna i olika åldersgrupper. För mig blir det ett ålderdomligt och omodernt sätt att mäta. Eller tycker vi att vi är klara när vi har nått 100 % ”använder internet”?

Personligen tycker jag inte att det är gott nog att mäta ”använder internet relaterat till åldersgrupper”. Det är ingen kritik riktad varken mot rapporten Svenskarna och Internet eller Internetstiftelsen, bara en reflektion i stort och tankar om vad som borde finnas, oavsett vem som står bakom.

Min hypotes är alltså att det är finns en stor risk för en person att hamna i ”digitalt utanförskap” trots att personen använder internet varje dag och trots att personen är yngre än 65. Dessutom menar jag att det i Sverige redan finns en hel del individer, under 65, som lever i ett slags digitalt utanförskap. Kanske utan att själva vara medvetna om det. Dessa människor syns inte alls i ”Svenskarna och internet”. Och det pratas ytterst sällan om dem. Det är som att de inte finns.

Det finns många barn och unga som riskerar att hamna i ett digitalt utanförskap, pga att deras kunskaper är begränsade till ”vardagskunskap” och att använda vissa specifika spel/appar. Det kan till exempel bero på bristande undervisning i skolan* och/eller att barnet saknar föräldrar som kan stötta i det som rör digital kompetens.

Det finns exempelvis många unga (och äldre) som saknar relevanta kunskaper om informationssökning och källkritik, och som därför löper en större risk att, på olika sätt, råka illa ut på nätet. Sannolikt är många av dem (och deras föräldrar) omedvetna om det. Det finns också anledning att tro att de själva skulle skatta sina kunskaper högt.

I Svenskarna och internet 2019 går det att läsa om Sökkällor och källkritik. Jag har bara hunnit skummat, men när jag jämför med andra studier och forskning jag har tagit del av i samband med mitt arbete med läroboken Sök & Finn, så tror jag att denna del av undersökningen hade kunnat göras annorlunda. Kanske är det lite mer djuplodande analyser jag saknar. Eller också har jag helt enkelt inte läst ordentligt.

Kort sagt; jag tror vi gör samhället en otjänst om vi drar alltför snabba slutsatser och tror att hela sanningen är att ”unga kan” och ”gamla kan inte”.

Varför pratas det så lite (ingenting) om de unga som riskerar att hamna utanför, eller redan är där? Har vi verkligen inte förstått? Är vi så naiva eller så förblindade av självbilden? Sverige är ju bra – snart är det 100 procent som använder internet! ;)

Sverige, precis som alla andra länder, riskerar att få en ny underklass, om vi inte skärper oss**. Det tycker jag att vi borde prata mer om. Det här är intressant att lyssna på: Digital Future: the New Underclass

Så, hur var det då med de här meningslösa sociala medierna? Jo, det förklarades på rapportsläppet. Från scenen berättades det att mätning av meningsfullhet skulle vara ett sätt att få en annan slags skärmtids-debatt. Jag förstår fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att frågan verkar vara ytterst märkligt ställd. Vad är meningsfullhet och vem kan svara på det? Varför ställs frågan på det sättet?

Är rapporten Svenskarna och internet 2019 meningsfull? Ja, om det yttersta syftet med rapporten är att skapa publicitet för Internetstiftelsen så är det meningsfullt att ställa frågor som kan generera braskande rubriker och snackisar i sociala medier :)

*enligt det som står i läroplanen. **Till exempel ser till att ALLA elever – oavsett ort, skola, huvudman, rektor och lärare – får tillgång till högkvalitativ undervisning om informationssökning och källkritik i enlighet med läroplanen. Min erfarenhet: Många elever i lågstadiet och mellanstadiet kan själva säga att de har fått undervisning i källkritik. Många rektorer och lärare kan säga att det undervisas i källkritik och informationssökning. Men vid en närmare titt rimmar inte elevernas kunskaper med det som står i läroplanen av olika skäl (t.ex lärares tidsbrist, faller mellan stolarna/olika ämnen eller upplevd brist på läromedel). Det är några av anledningarna till varför jag producerar läroböckerna Sök & Finn. Foto: Kreafon

RELATERAT INNEHÅLL





arbetsgivarvarumärke & employer brandingplatsvarumärke & platsmarknadsföringsociala mediervarumärke & strategisk kommunikation

Attraktiv region och kommun – kunskapsdag

fredag, 13 september, 2019

kunskapsdag_5

kunskapsdag_1

kunskapsdag_2

kunskapsdag_3

Vilken bra dag! Idag höll vi den årliga kunskapsdagen, Attraktiv region & kommun 2019. Och det blev en toppendag!

Jag är omåttligt glad, stolt och inspirerad! (och helt utschasad, men på ett bra sätt ;)

För sex år sedan gjorde vi Kreafons första rapport. Då handlade den specifikt om kommuners närvaro på Facebook. Förra året bestämde vi oss för att bredda det hela, och kombinerade sociala medier och digital kommunikation med varumärkesfrågor. Och i år breddade vi och inkluderade både kommuner och regioner.

Med utgångspunkt i rapporten har vi de senaste åren arrangerat en kunskapsdag (konferens), och det blir bara roligare för varje år :)

Jag är både stolt och tacksam över årets talare, och vill samtidigt säga ett stort tack till alla deltagare. Tack! Vi ses nästa år! :)

Foto: Kreafon

RELATERAT INNEHÅLL





affärsutveckling & verksamhetsutvecklingföreläsning, kurs, utbildningvarumärke & strategisk kommunikation

Varumärke, bemötande och socialtjänst

onsdag, 11 september, 2019

forelasning_socialtjanst_varumarke

forelasning_bemotande_varumarke

Idag höll jag en föreläsning på tema varumärke, förtroendekapital och vikten av ett förtroendeingivande bemötande.

Ett varumärke (alltså förtroendet för en organisation eller ett företag) skapas i mångt och mycket i mötet mellan människor. Något förenklat: Hur du blir bemött i kassan i en butik kan påverka din uppfattning en hel butikskedja. En enda person kan få dig att tycka bra eller illa om ett helt företag.

I en kommun sker hundra- kanske tusentalsmöten varje dag. I alla dessa möten – på kontor, skolor, lager, äldreboenden, byggarbetsplatser etc – finns kommunrepresentanter som gör intryck på omgivningen.

Jag pratade inför personer som arbetar inom socialtjänsten, och vad gäller myndighetsutövning är det inte alltid så lätt med bemötande, milt uttryckt. Att behöva förmedla tuffa beslut är inte lika enkelt gjort som att ge en trevlig betjäning vid en butiksdisk, så att säga.

Jag föreläste bland annat om att förebygga missförstånd, försöka kommunicera på ett sätt som skapar rimliga förväntningar och vikten av att möta klienterna där de är. Försöka förklara vad socialtjänsten kan göra, och inte kan göra (och varför).

I rollen som exempelvis handläggare är man en representant för socialtjänsten (och kommunen i stort). Ett slags ambassadör, om man så vill. Hur en klient känner sig bemött påverkar varumärket (förtroendet/ryktet). Och just därför är varje möte och varje medarbetare så viktig!

Ett sätt att lägga en grund för bemötandet kan vara att utgå från så kallade kärnvärden, värdeord eller ledord (kärt barn har många namn). Kanske har socialtjänsten i kommunen tagit fram egna värdeord. Kanske finns det ledord på övergripande kommunnivå. Sådana ord kan till exempel vara:

  • Värdighet
  • Integritet
  • Omtanke
  • Respekt
  • Delaktighet

Två saker är viktigt: 1) Att orden går att omsätta i praktiken (detta bör man tänka på innan orden sätts på pränt) 2) Att de faktiskt omsätts i praktiken och används som vägledning för både agerande och kommunikation.

Exempel: Vad betyder ordet ”omtanke” för hur vi bör handlägga våra ärenden? Vad betyder ordet ”delaktighet” för hur vi bör kommunicera i tal och skrift?

Varje medarbetare kan fundera över om det finns sätt att bidra till att öka förtroendet (stärka varumärket), till exempel genom att förebygga, bemöta eller formulera sig på ett annat sätt.

Eller så kanske man som medarbetare känner att ”Nej, jag vill inte! För jag håller inte med, jag tycker att vår verksamhet gör knäppa saker. Jag vill inte vara en ambassadör”.

Som medarbetare kan man vara otroligt frustrerad över interna regler och rutiner, som gör att klienter blir lidande. Samtidigt är man som medarbetare alltid ett slags ambassadör i mötet med klienter. De ser dig som en representant, vare sig du vill eller inte…

Som jag ser det finns det, något förenklat, tre sätt att hantera den situationen:

  • Försöka påverka internt för att ändra det man inte instämmer i, till exempel genom samtal med chefer och nyckelpersoner.
  • Berätta för klienten att man själv inte alls håller med och tycker att det är dåligt.
  • Byta jobb/arbetsplats.

I rollen som kund/brukare/klient har det hänt att jag blivit bemött av nr 2. Jag kan förstå personens frustration och att personen har ett behov av att vilja ta avstånd från det man själv ogillar. Men, dessvärre tror jag inte att personen gör varken sig själv eller organisationen en tjänst, av flera anledningar.

För att ta en dum jämförelse: Skulle du köpa en hamburgare på den stora hamburgerkedjan om personen i kassan sa att hamburgarna var äckliga? I det läget, vad hade du tänkt om personen i kassan?

I detta har jag ett medskick till ledningsgrupper och verksamhetschefer: För att skapa äkta engagemang hos medarbetare i en organisation finns tre grundläggande behov som måste uppfyllas: autonomi, kompetens och relation (self determination theory). Det går inte att tvinga medarbetare att tycka och tänka vissa saker, att agera på ett visst sätt eller att vara ett representativt ansikte utåt. Vilja, lusten och motivationen behöver komma inifrån, från varje medarbetare. Så länge den saknas kommer saker och ting vara mer eller mindre trögjobbade.

När den högkvalitativa motivationen saknas brukar det vara ett tecken på att medarbetare saknar känsla av kompetens, självbestämmande och/eller social meningsfullhet. Det i sin tur kan vara ett tecken på att medarbetarna behöver involveras mer för att få en ännu bättre förståelse för helheten, varför vissa saker är som de är och känna sig mer delaktiga. (Ledtråd: Ovan nämnda ledord bör också vara en utgångspunkt för intern styrning och ledning).

Summa summarum: En organisation som vill stärka sitt varumärke behöver börja inifrån, med ledarskap och medarbetarskap. Motiverade medarbetare är en förutsättning, och i politiskt styrda organisationer är det ytterst politiska beslut som skapar förutsättningar för detta.

Personligen tror jag att ett empatiskt och proffsigt bemötande är avgörande för varumärket (förtroendet/ryktet), inte minst när det kommer till bemötande i vård, omsorg och socialtjänst. Visst vore väl detta en önskvärd insikt hos beslutsfattande politiker?

Foto: Kreafon

 

RELATERAT INNEHÅLL





arbetsgivarvarumärke & employer brandingföreläsning, kurs, utbildningguider & tipssociala medier

Så blir ditt Linkedin mer intressant

måndag, 9 september, 2019

linkedin_kurs

Jag startade veckan med en ny tatuering i pannan! :D

Skämt åsido, det blev en kursdag som gick rasande fort! Vi hann med mycket, men jag är liksom aldrig riktigt nöjd ändå – det finns ju alltid så mycket meer att prata om :)

I första hand stöttar jag företag och organisationer som vill bli bättre på Linkedin. Och ofta handlar det om arbetsgivarvarumärket och employer branding. Men! Ett företag är ju mer än kommunicerande kommunikatörer och marknadsförare. Därför coachar jag också vad gäller ”vanliga användares” (chefers och medarbetares) användning av Linkedin.

I förra bloggposten skrev jag om att det, som användare i sociala medier, har blivit viktigare att ”se om sitt eget hus”. Alltså, om man vill ha ett intressant flöde på t.ex Linkedin så behöver man anstränga sig lite.

Här kommer sju snabba tips på hur du kan göra ditt Linkedin mer intressant:

  1. På startsidan: Prova att byta ”Topp” mot ”Senaste”.
  2. Gilla/dela/kommentera sådant som du skulle vilja se mer av i ditt flöde.
  3. Avfölj personer vars poster du inte uppskattar. Tryck på de tre prickarna i högerkanten vid personens post. Välj ”Avfölj” (du är fortfarande kontakt med personen).
  4. Utöka nätverket (tänk på att du inte måste bli ”kontakt” med någon. Det går att ”följa” personer. Gå till personens profil, klicka på ”Mer” – ”Följ”.
  5. Ha inte bara likasinnade i kontaktnätet. Det kan vara inspirerande att följa personer/företag/organisationer i en helt annan bransch.
  6. Följ intressanta hashtaggar (sök i sökfältet, t.ex #göteborg, och klicka sedan på ”Följ”). Hashtaggar är fortfarande i sin linda, men ju fler som använder relevanta hashtaggar desto intressantare kan de bli att följa hashtaggade poster tänker jag :)
  7. Låt Linkedin ge tips på intressanta konton och hashtaggar att följa. Klicka på de tre prickarna vid en persons post. Välj ”Förbättra mitt nyhetsflöde”.

Vi ses på Linkedin! (I klartext: Välkommen att följa Kreafon och mig – och hör av dig om du är intresserad av företagsutbildning i Linkedin :)

Foto: Kreafon

RELATERAT INNEHÅLL





digital kompetenssociala medier

Sociala medier, näthat, fake news, psykisk ohälsa… och digital kompetens

söndag, 8 september, 2019

socialamedier

Det sägs att allt fler techexperter misstror sociala medier, och allt fler användare verkar få en mer kritisk inställning till storföretag som Facebook och Google.

Men det finns inget som tyder på att vi använder sociala medier mindre för det, även om SVT skriver att svenskarnas aktivitet på Facebook minskar. Enligt rapporten Svenskarna och internet 2018 använder vi sociala medier (dvs sammantaget YouTube, Instagram, Snapchat, Twitter, Facebook, Linkedin m.fl) mer än någonsin.

Jag tycker att det är bra att både så kallade experter och vanliga människor blir mer kritiskt inställda till sociala medier. Jag tycker rentav att ännu fler behöver bli ännu mer medvetna om vad det är som faktiskt händer i sociala medier, varför flödet ser ut som det gör och hur man själv påverkar, medvetet eller omedvetet, med likes, kommentarer, delningar, inaktivitet och så vidare.

”Sociala medier blir vad man gör det till” skrev jag redan för tio år sedan i min första bok (Marknadsföring och kommunikation i sociala medier, Kreafon 2009).

Det där kan sägas ha blivit ännu mer aktuellt idag. För visst har det kommit in mycket ”skräp”. Reklam som man inte vill ha, vassa diskussionstrådar, näthat, fake news, rasism och så vidare…

Den som fortfarande vill ha ett intressant flöde behöver ”se om sitt hus” på ett helt annat sätt än för tio år sedan. Vara mer noga med vilka kanaler man använder, till vad, vem man följer och hur man själv agerar. Jag är inte säker på att denna kunskap finns hos gemene man.

Visst kan man hävda att det är algoritmerna bakom sociala medier som ställer till det. Och visst kan man tycka att jättar som Facebook och YouTube/Google borde ta ett större ansvar. Bland annat överväger Instagram och Facebook att gömma antalet likes, för att skydda användarna från avundsjuka och osund självcensur.

På sistone har det publicerats en rad kritiska artiklar i traditionella nyhetsmedierSå skapas en YouTube-radikal,  Mark Zuckerbergs mentor: ”Facebook – ett hot mot demokratin” och Sociala medier bidrar till ungas psykiska ohälsa för att nämna några. SVT sände nyligen dokumentären Våga vägra sociala medier. Samtidigt visar aktuell forskning att Sociala medier inte påverkar psykisk ohälsa.

Självklart är det bra att traditionella medier granskar sociala medier. Men om jag får gissa finns det en klar övervikt av negativa nyheter om sociala medier de senaste tio åren i nyhetsmedia. Inte så konstigt kanske. Sociala medier är ju ett slags konkurrent om både annonsörer och läsare. Samtidigt är traditionella medier beroende av sociala medier.

Alltså blir de traditionella mediernas ”skräckrubriker” fler och vassare. Så att de ska funka i sociala medier. Skräckrubriker ger ju många klick. Och klick behövs för att locka annonsörer. Klickjournalistik kallas det, och skrämsel och provokation är kryddor som alltid funkar (så länge vi användare går på det).

Sett på det här viset skulle jag säga att även traditionella medier bidrar till sådant som kan sägas vara osund medieanvändning. Algoritmerna i sociala medier och klickvänliga rubriker i traditionella medier handlar egentligen om samma sak – att dra nytta av människors (upprörda) känslor. Det är alltså inte bara i sociala medier vi användare behöver vara medvetna och vaksamma användare.

Men, hur är det egentligen? Är sociala medier bra eller dåligt? Jag tror som sagt fortfarande att sociala medier varken är bra eller dåligt. Det beror på.

Det är förmodligen bra att Facebook, YouTube (Google) och andra sociala medier gör vad de kan för att minska desinformation och näthat. Men det kvarstår ändå att sociala medier blir vad vi människor gör det till.

En del ställer sig frågan om sociala medier få finnas. För mig är det en lika märklig fråga som ”borde alfabetet få finnas”? Med bokstäver går det att skada. Bör man då förbjuda alfabetet eller försöka få användarna att använda bokstäverna på ett lämpligt vis?

Jag tror att vi alla, och samhället, vinner på att så många användare som möjligt har ett medvetet agerande i sociala medier (t.ex själv aktivt väljer/väljer bort i sitt flöde, undviker att sprida desinformation och medvetet undviker hetsande diskussioner). Aktiva val, värderingar och källkritik har blivit väldigt mycket viktigare de senaste åren.

Kort sagt, mycket tyder på att varje användare i sociala medier behöver en högre digital kompetens idag jämfört med för tio år sedan – oavsett om jättarna kommer att utveckla sina tjänster för att försöka minska exempelvis fake news.

Här tror jag att det finns mycket att göra, inte minst inom folkbildningen och för skolan. Det är inte bara äldre som kan hamna i utanförskap, det är mer komplext än så. Till exempel tror jag att många unga skulle behöva en mycket högre digital kompetens än vad de faktiskt har idag, vad gäller bland annat källkritik och informationssökning:

”For young people, the risks of being left behind are buried under the assumption that they are digital natives – that they have supposedly grown up with an innate ability to use digital technology.”

Ur Digital Future, the New Underclass

RELATERAT INNEHÅLL