Starkare varumärke och smart kommunikation i en digital värld


digital kompetensinternet & teknikmedia & medievanorsociala medier

Svenskarna och internet 2019 – mjovars :)

torsdag, 17 oktober, 2019

soi2019

Häromdagen släpptes Svenskarna och internet 2019 och igår var vi på en presentation som Internetstiftelsen höll på Gothia Towers i Göteborg.

Det är naturligtvis bra med en årlig rapport som ger en bild av internetanvändningen i Sverige. Själv har jag haft stor nytta av rapporten under årens lopp, inte minst sedan 2009 och i arbetet med mina böcker och företagsutbildningar av olika slag.

Men de senaste åren har jag blivit allt mindre intresserad av rapporten. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför, men jag tror helt enkelt att det handlar om att jag tycker att den skulle kunna göras ännu bättre. Kanske har jag blivit mer kräsen med åren. Inte blev det bättre av att jag i år såg att rapporten genererade rubriker som Sociala medier döms ut som meningslösa.

Jag förstår att ett av rapportens syften är att skapa publicitet. Det är heller ingen nyhet att ”gammelmedia” gillat att skriva negativt om sociala medier de senaste tio åren. Men hur hade man egentligen mätt fram den här ”meningslösheten”? Kunde det verkligen vara så taffligt som det verkade? För att förstå, och återfå förtroendet för rapporten, gick jag – för första gången – på rapportsläppet i Göteborg.

I rapporten mäts Sveriges och svenskarnas ”internetmognad” bland annat i ”tillgång till internet” och ”användning av internet”:

”Liksom föregående år anger 98 procent att de har tillgång till internet i sina hushåll. Hela 95 procent använder också internet.”

Baserat på detta går det att påstå att ”Sverige ligger långt framme” (vilket berättades från scenen). Samtidigt går det att konstatera att drygt en miljon personer inte använder internet dagligen (nämndes i presentationen och står i rapporten).

Rapporten berättar att det främst är personer 65+ som lever i det som kan kallas ”digitalt utanförskap”. Möjligen var det ett slags humor som gick mig förbi, men jag tyckte mig höra en viss raljans på gårdagens rapportsläpp och presentation. Och visst går det att raljera och göra sig lustig över de där fyra procenten (om krönikans innehåll är menad att vara rolig så går det mig förbi –  jag har helt enkelt svårt att se det roliga, av flera olika anledningar).

För mig är det en hel del som skaver om/när man reducerar detta med ”digitalt utanförskap” till enbart en åldersfråga. Så enkelt är det ju inte. Digitalt utanförskap (eller vad man nu vill kalla det) kommer inte att ”dö ut”. Eftersom det inte är en åldersfråga.

Det jag menar syns knappt (inte alls), så länge man enbart mäter ”tillgång till internet” och ”användning av internet”, och delar upp användarna i olika åldersgrupper. För mig blir det ett ålderdomligt och omodernt sätt att mäta. Eller tycker vi att vi är klara när vi har nått 100 % ”använder internet”?

Personligen tycker jag inte att det är gott nog att mäta ”använder internet relaterat till åldersgrupper”. Det är ingen kritik riktad varken mot rapporten Svenskarna och Internet eller Internetstiftelsen, bara en reflektion i stort och tankar om vad som borde finnas, oavsett vem som står bakom.

Min hypotes är alltså att det är finns en stor risk för en person att hamna i ”digitalt utanförskap” trots att personen använder internet varje dag och trots att personen är yngre än 65. Dessutom menar jag att det i Sverige redan finns en hel del individer, under 65, som lever i ett slags digitalt utanförskap. Kanske utan att själva vara medvetna om det. Dessa människor syns inte alls i ”Svenskarna och internet”. Och det pratas ytterst sällan om dem. Det är som att de inte finns.

Det finns många barn och unga som riskerar att hamna i ett digitalt utanförskap, pga att deras kunskaper är begränsade till ”vardagskunskap” och att använda vissa specifika spel/appar. Det kan till exempel bero på bristande undervisning i skolan* och/eller att barnet saknar föräldrar som kan stötta i det som rör digital kompetens.

Det finns exempelvis många unga (och äldre) som saknar relevanta kunskaper om informationssökning och källkritik, och som därför löper en större risk att, på olika sätt, råka illa ut på nätet. Sannolikt är många av dem (och deras föräldrar) omedvetna om det. Det finns också anledning att tro att de själva skulle skatta sina kunskaper högt.

I Svenskarna och internet 2019 går det att läsa om Sökkällor och källkritik. Jag har bara hunnit skummat, men när jag jämför med andra studier och forskning jag har tagit del av i samband med mitt arbete med läroboken Sök & Finn, så tror jag att denna del av undersökningen hade kunnat göras annorlunda. Kanske är det lite mer djuplodande analyser jag saknar. Eller också har jag helt enkelt inte läst ordentligt.

Kort sagt; jag tror vi gör samhället en otjänst om vi drar alltför snabba slutsatser och tror att hela sanningen är att ”unga kan” och ”gamla kan inte”.

Varför pratas det så lite (ingenting) om de unga som riskerar att hamna utanför, eller redan är där? Har vi verkligen inte förstått? Är vi så naiva eller så förblindade av självbilden? Sverige är ju bra – snart är det 100 procent som använder internet! ;)

Sverige, precis som alla andra länder, riskerar att få en ny underklass, om vi inte skärper oss**. Det tycker jag att vi borde prata mer om. Det här är intressant att lyssna på: Digital Future: the New Underclass

Så, hur var det då med de här meningslösa sociala medierna? Jo, det förklarades på rapportsläppet. Från scenen berättades det att mätning av meningsfullhet skulle vara ett sätt att få en annan slags skärmtids-debatt. Jag förstår fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att frågan verkar vara ytterst märkligt ställd. Vad är meningsfullhet och vem kan svara på det? Varför ställs frågan på det sättet?

Är rapporten Svenskarna och internet 2019 meningsfull? Ja, om det yttersta syftet med rapporten är att skapa publicitet för Internetstiftelsen så är det meningsfullt att ställa frågor som kan generera braskande rubriker och snackisar i sociala medier :)

*enligt det som står i läroplanen. **Till exempel ser till att ALLA elever – oavsett ort, skola, huvudman, rektor och lärare – får tillgång till högkvalitativ undervisning om informationssökning och källkritik i enlighet med läroplanen. Min erfarenhet: Många elever i lågstadiet och mellanstadiet kan själva säga att de har fått undervisning i källkritik. Många rektorer och lärare kan säga att det undervisas i källkritik och informationssökning. Men vid en närmare titt rimmar inte elevernas kunskaper med det som står i läroplanen av olika skäl (t.ex lärares tidsbrist, faller mellan stolarna/olika ämnen eller upplevd brist på läromedel). Det är några av anledningarna till varför jag producerar läroböckerna Sök & Finn. Foto: Kreafon

RELATERAT INNEHÅLL


Skriv en kommentar/fråga

Kommentera gärna! Skriv "anonym" i namnfältet om du vill vara anonym. Din e-post blir inte synlig för andra än bloggens administratörer. Vi förhandsgranskar alla kommentarer, därför kan det ta en stund innan din kommentar blir synlig. Olämpliga kommentarer (kränkningar, spam o.dyl) publiceras inte.

Kontakta Kreafon!

Är du intresserad av konsultation eller utbildning, eller vill veta mer om Kreafons tjänster och böcker? Slå en signal på 031-708 99 25, eller använd formuläret nedan så kontaktar vi dig inom kort. Behöver du support för t.ex Instagram och Facebook ber vi dig att kontakta dessa företag direkt. Tyvärr har vi inte möjlighet att ge support i enskilda ärenden.