Starkare varumärke och smart kommunikation i en digital värld


digital kompetenssociala medier

Sociala medier, näthat, fake news, psykisk ohälsa… och digital kompetens

söndag, 8 september, 2019

socialamedier

Det sägs att allt fler techexperter misstror sociala medier, och allt fler användare verkar få en mer kritisk inställning till storföretag som Facebook och Google.

Men det finns inget som tyder på att vi använder sociala medier mindre för det, även om SVT skriver att svenskarnas aktivitet på Facebook minskar. Enligt rapporten Svenskarna och internet 2018 använder vi sociala medier (dvs sammantaget YouTube, Instagram, Snapchat, Twitter, Facebook, Linkedin m.fl) mer än någonsin.

Jag tycker att det är bra att både så kallade experter och vanliga människor blir mer kritiskt inställda till sociala medier. Jag tycker rentav att ännu fler behöver bli ännu mer medvetna om vad det är som faktiskt händer i sociala medier, varför flödet ser ut som det gör och hur man själv påverkar, medvetet eller omedvetet, med likes, kommentarer, delningar, inaktivitet och så vidare.

”Sociala medier blir vad man gör det till” skrev jag redan för tio år sedan i min första bok (Marknadsföring och kommunikation i sociala medier, Kreafon 2009).

Det där kan sägas ha blivit ännu mer aktuellt idag. För visst har det kommit in mycket ”skräp”. Reklam som man inte vill ha, vassa diskussionstrådar, näthat, fake news, rasism och så vidare…

Den som fortfarande vill ha ett intressant flöde behöver ”se om sitt hus” på ett helt annat sätt än för tio år sedan. Vara mer noga med vilka kanaler man använder, till vad, vem man följer och hur man själv agerar. Jag är inte säker på att denna kunskap finns hos gemene man.

Visst kan man hävda att det är algoritmerna bakom sociala medier som ställer till det. Och visst kan man tycka att jättar som Facebook och YouTube/Google borde ta ett större ansvar. Bland annat överväger Instagram och Facebook att gömma antalet likes, för att skydda användarna från avundsjuka och osund självcensur.

På sistone har det publicerats en rad kritiska artiklar i traditionella nyhetsmedierSå skapas en YouTube-radikal,  Mark Zuckerbergs mentor: ”Facebook – ett hot mot demokratin” och Sociala medier bidrar till ungas psykiska ohälsa för att nämna några. SVT sände nyligen dokumentären Våga vägra sociala medier. Samtidigt visar aktuell forskning att Sociala medier inte påverkar psykisk ohälsa.

Självklart är det bra att traditionella medier granskar sociala medier. Men om jag får gissa finns det en klar övervikt av negativa nyheter om sociala medier de senaste tio åren i nyhetsmedia. Inte så konstigt kanske. Sociala medier är ju ett slags konkurrent om både annonsörer och läsare. Samtidigt är traditionella medier beroende av sociala medier.

Alltså blir de traditionella mediernas ”skräckrubriker” fler och vassare. Så att de ska funka i sociala medier. Skräckrubriker ger ju många klick. Och klick behövs för att locka annonsörer. Klickjournalistik kallas det, och skrämsel och provokation är kryddor som alltid funkar (så länge vi användare går på det).

Sett på det här viset skulle jag säga att även traditionella medier bidrar till sådant som kan sägas vara osund medieanvändning. Algoritmerna i sociala medier och klickvänliga rubriker i traditionella medier handlar egentligen om samma sak – att dra nytta av människors (upprörda) känslor. Det är alltså inte bara i sociala medier vi användare behöver vara medvetna och vaksamma användare.

Men, hur är det egentligen? Är sociala medier bra eller dåligt? Jag tror som sagt fortfarande att sociala medier varken är bra eller dåligt. Det beror på.

Det är förmodligen bra att Facebook, YouTube (Google) och andra sociala medier gör vad de kan för att minska desinformation och näthat. Men det kvarstår ändå att sociala medier blir vad vi människor gör det till.

En del ställer sig frågan om sociala medier få finnas. För mig är det en lika märklig fråga som ”borde alfabetet få finnas”? Med bokstäver går det att skada. Bör man då förbjuda alfabetet eller försöka få användarna att använda bokstäverna på ett lämpligt vis?

Jag tror att vi alla, och samhället, vinner på att så många användare som möjligt har ett medvetet agerande i sociala medier (t.ex själv aktivt väljer/väljer bort i sitt flöde, undviker att sprida desinformation och medvetet undviker hetsande diskussioner). Aktiva val, värderingar och källkritik har blivit väldigt mycket viktigare de senaste åren.

Kort sagt, mycket tyder på att varje användare i sociala medier behöver en högre digital kompetens idag jämfört med för tio år sedan – oavsett om jättarna kommer att utveckla sina tjänster för att försöka minska exempelvis fake news.

Här tror jag att det finns mycket att göra, inte minst inom folkbildningen och för skolan. Det är inte bara äldre som kan hamna i utanförskap, det är mer komplext än så. Till exempel tror jag att många unga skulle behöva en mycket högre digital kompetens än vad de faktiskt har idag, vad gäller bland annat källkritik och informationssökning:

”For young people, the risks of being left behind are buried under the assumption that they are digital natives – that they have supposedly grown up with an innate ability to use digital technology.”

Ur Digital Future, the New Underclass

RELATERAT INNEHÅLL





sociala medier

Snabba dagar och Lilla Aktuellt

fredag, 6 september, 2019

lillaaktuellt_sharenting_1

lillaaktuellt_sharenting_2

lillaaktuellt_sharenting_3

Det händer mycket nu, dagarna bara rusar förbi!

Och häromdagen hade jag den stora äran att få medverka i Lilla Aktuellt och prata om sharenting. Lilla läskigt att se sig själv i tv, men vad gör man inte för en god sak? ;)

Foto: Skärmdumpar, Lilla aktuellt, svt

RELATERAT INNEHÅLL





kommunikation i offentlig sektorsociala medier

Nej, kommunen är inte pajig på YouTube

torsdag, 5 september, 2019

kommunen_youtube

Jag läste en krönika där någon gör sig lustig över kommuners ”pajiga videor” på YouTube. Kontentan av krönikan är att kommuner inte borde göra videor, eftersom ingen ser dem och då är det slöseri med skattemedel. Jag håller inte med.

Framförallt ogillar jag krönikans raljanta ton i kombination med uppenbar okunskap, alternativt medveten ovilja till förståelse för sammanhang och helhet.

Jag råkar sitta på exakta fakta hur det står till med Sveriges kommuner på YouTube, eftersom vi på Kreafon i år gjorde Sveriges första kartläggning någonsin (mig veterligen) av alla kommuners närvaro på YouTube.

Därför kan jag berätta att 92% av Sveriges kommuner har en kommunövergripande youtubekanal. Jag kan också berätta att kommuner använder YouTube på väldigt olika sätt. Vissa visar kommunfullmäktige, medan andra kommuner publicerar informationsfilmer av olika slag. En kommun (bara en, mig veterligen) har en vloggande stadsdirektör.

Fem kommuner hade över 100.000 visningar förra året. Det är ingenting jämfört med PewDiePie och andra storheter, men ändå. Samtidigt vill jag passa på att flika in att ”visningar på YouTube” inte alltid är hela sanningen. Kommuner använder sina videor även i andra sammanhang. Fler kan alltså ha sett filmerna, men inte på YouTube.

När vi mäter antalet prenumeranter i relation till antalet invånare ser vi att små kommuner lyckas väl, precis som på Facebook. Övertorneå, Grästorp, Kalix, Älvsbyn och Bengtsfors toppar den listan.

Listan över antal visningar relaterat till invånarantal toppas även den av många små kommuner: Åsele, Vadstena, Grästorp, Karlstad och Kalix.

Det finns mycket som kommuner kan göra mycket bättre, när det kommer till YouTube. Men många gör redan mycket gott. Som jag ser det är kommuners användning av YouTube i sin linda. Mycket påminner mig om hur kommuner använde Facebook runt 2013 (när vi mätte kommuners användning av Facebook första gången). Man provar sig fram, och det är inte givet att man träffar rätt direkt. Vissa har redan hittat sin grej och märker ett stort värde.

Så, hur mäter man värde och nytta då? Det beror förstås på hur man formulerat syfte och mål. När jag intervjuade stadsdirektören i Uppsala berättade han att syftet är att skapa stolthet över Uppsala kommun och Uppsala som plats. Men också att vara synlig som ledare, och inspirera och vara ett stöd för chefer och ledare i organisationen. Responsen har varit positiv, från både medarbetare och politiker.

Trots att vi i Kreafons rapport gör kvantitativa mätningar tror jag inte att enbart kvantitativa mått ger hela svaret. Antal prenumeranter och visningar säger inte allt.

Kommuners videor har generellt sett inte många visningar (jämfört med många företag och youtubers), men de kan göra stor nytta ändå. Till exempel har film på flera håll visat sig vara ett bra sätt att kommunicera med personer som av olika anledningar har svårt att ta till sig skriven text. Videor och YouTube är också ett försök att nå de unga, nu och framöver. Många av dessa användare har ju YouTube som förstahandsval, före Google, när de söker information.

Att kommuner använder sig av flera olika kommunikationskanaler i strävan efter att nå så brett som möjligt tycker jag är sunt. Förr kunde de flesta kommuninvånare nås via lokaltidningen. Idag är det inte så. Att kommunen har en ambition att nå ut till allmänheten skulle jag inte kalla slöseri. Tvärtom. Att informera, kommunicera och vara transparent – gentemot alla – är en del av kommunens uppdrag.

Generellt sett, med den förkunskap jag har, skulle jag inte kalla kommuners närvaro på YouTube för ”pajiga videor” och ”slöseri med skattemedel”. Däremot kan många kommuner utveckla sin närvaro och aktivitet på YouTube, i syfte att skapa värdefulla kanaler för kommunens invånare, företagare och besökare. Visst finns det utvecklingspotential!

Jag är övertygad om att vi kommer att få se exempel på det de kommande åren, precis som vi har gjort på Facebook. YouTube är en viktig kommunikationskanal för användare som inte finns på Facebook och/eller för människor som av olika anledningar föredrar rörlig media. Så är det redan, och mycket talar för att YouTube kommer att bli en ännu viktigare kanal framöver.

Läs mer: All statistik över kommuner på YouTube och andra sociala medier återfinns i rapporten Attraktiv region & kommun 2019. Foto: Kreafon

RELATERAT INNEHÅLL





digital kommunikation & digital marknadsföringföreläsning, kurs, utbildningsociala medier

”Nu äntligen börjar jag förstå sociala medier på riktigt!”

måndag, 2 september, 2019

workshop_socialamedier_marstrand

workshop_socialamedier_4

workshop_socialamedier_1

workshop_socialamedier_etwinning

workshop_socialamedier_3

workshop_socialamedier_2

”Jag har lyssnat på så många som pratar om sociala medier. Det ska alltid verka så stort och överväldigande, och flummigt. Du gjorde det så enkelt och konkret. Nu äntligen börjar jag förstå sociala medier på riktigt! Jag har lärt mig jättemycket idag.”

Ord som värmer! Precis så vill jag att det ska vara. Som föreläsare och workshopledare vill jag göra svårt enkelt – och användbart :)

Häromveckan hade jag äran att få föreläsa för och workshoppa med ett gäng ”skolmänniskor” (lärare och skolutvecklare från olika kommuner). Och inte vilka som helst – de nordiska ambassadörerna för eTwinning.

eTwinning är en gemensam samarbetsyta och digital plattform för skolor i Europa. Tänk vad bra om ännu fler elever i Sverige, och Norden, fick ta del av detta! Det vänder sig både till förskola, grundskola och gymnasium. Är du lärare och nyfiken kan du läsa mer om eTwinning i Sverige här.

Varje år anordnas en konferens för alla ambassadörer i Norden. I år var det Sveriges tur och vi höll till på Marstrand. Bohuslän i augusti är ju alltid trevligt! :)

Min föreläsning och workshop handlade om sociala medier. Närmare bestämt möjligheter till mer spridning, med hjälp av bland annat Facebook och Instagram. Hur kommunicera för att ännu fler huvudmän, skolor och lärare ska få kännedom om och vilja arbeta med eTwinning?

Det blev en riktigt kul dag! Extra roligt att så många kom fram efteråt. Nästan så att jag blir mallig av allt beröm ;)

Ett par kommentarer värmde extra mycket:

”Jättebra! Så många hos oss som skulle behöva höra detta!”

”Du la det på precis rätt nivå och jättebra med alla övningar. Det här har verkligen fått oss att tänka till. Tack!”

Stort tack till alla engagerade deltagare och proffsiga arrangörer!

Foto: Kreafon

RELATERAT INNEHÅLL





arbetsgivarvarumärke & employer brandingkommunikation i offentlig sektor

Varumärket i offentlig sektor – bra eller dåligt?

måndag, 26 augusti, 2019

kommunen_varumarket

När jag arbetar med och föreläser om varumärkesfrågor använder jag mig ofta av synonymer, som till exempel förtroende och anseende.

Förtroende och anseende är något man förtjänar – inte något man själv kan hitta på eller fuska sig till (åtminstone inte i längden). Varumärket är något som formas i människors medvetande, baserat på vad man gör och kommunicerar – men också vad andra säger om en.

Under veckan som gick har jag läst en del missförstånd och negativ kritik vad gäller varumärket i offentlig sektor. I synnerhet vad gäller employer branding i offentlig sektor. En del av kritiken är befogad, men trist nog blev ord från den här bloggen förvrängda när de togs ur sitt sammanhang. Därav dessa rader.

Visst är allt som rör varumärke ett brokigt område. Men om jag pratar för mig, och Kreafon, så skulle jag säga:

  • Professionell varumärkesutveckling idag är inte detsamma som ”reklamkampanjer”. Snarare handlar det om organisationsutveckling, verksamhetsutveckling, strategisk kommunikation och faktisk handling. Att göra och säga saker som ökar förtroende och anseende. För att, som organisation, kunna göra det behöver man ofta arbeta med organisationskultur, ledarskap och medarbetarskap för att skapa förutsättningar för motiverade medarbetare som trivs (tillitsbaserad styrning).
  • Agerande och kommunikation måste gå hand i hand! Utlovar en arbetsgivare ”bästa arbetsmiljön” så måste denne också visa – i handling – att man verkar för att det ska vara så. I annat fall faller kommunikationen platt. I värsta fall försvagas varumärket (förtroendet) när medarbetarna upplever det som tomma ord.
  • ”Varumärkesutveckling” är inte per automatik sammankopplat med ”new public management” (NPM). I vissa fall (borde vara alla, enligt mig) är det rent av tvärtom. Till exempel när en organisation arbetar med förändringar med sikte på en mer tillitsbaserad styrning, för både medarbetares och invånares skull.
  • Ibland blir det fel. Det kan bero på olika förväntningar och förkunskaper hos både beställare och utförare. Och, som sagt, det finns flera olika synsätt på detta med varumärke och employer branding i offentliga verksamheter. Personligen tror jag på att utveckla kompetensen (hos ledning, tjänstemän men också politiker) vad gäller upphandlingsförfarande, arbetsmetoder och genomförande. Jag tror också att leverantörer på ett ännu tydligare sätt kan beskriva synsätt, metoder och sin inriktning (strategisk, visuell, kommunikativ, operativ etc) och på så sätt göra det lättare för beställaren att välja lämpligt alternativ.

    Dessutom behövs – hos både beställare och utförare – en ödmjukhet inför hur svårt det faktiskt är att nå fram – fullt ut – i den egna organisationen och skapa förutsättning för förändringar. Därför, enligt mig, bör modernt varumärkesarbete till största delen bestå av internt arbete (inte extern reklamkommunikation) – till exempel internkommunikation, ledarskap och medarbetarskap i alla led.

Mer om detta finns att läsa i min bok Kommunen & varumärket (som är relevant även för regioner) för den som är nyfiken. I rapporten Attraktiv region & kommun finns också mer att läsa.

Foto: Kreafon

RELATERAT INNEHÅLL